LMM – SPRINGER FÖR LIVET

LMM, Lommas Manliga Motionärer, består av personer som gillar att springa med sällskap på vägen. Klubben grundades av några springälskande Lommabor år 1967.

07:47 rullar bilen in på parkeringen. Parkeringen är förvånansvärt full. Jag kliver ur bilen, snön knakar under mina fötter. Det är kallt, bara -4°C, en tydlig kontrast i jämförelse med värmen inne i bilen. Detta är dock inget som jag tänker på eftersom det är så fint här ute. Trots att solen inte har gått upp är det ljust då den vita snön lyser upp allting i omgivningen, skogen, hästhagen och inte minst marken. När jag har tagit mina saker från bilen börjar jag gå upp mot klubbstugan. Den är liten och röd och ligger på en liten kulle. På väg upp mot klubbstugan infinner sig en känsla som jag inte har känt sen jag var hos morfar sist. Det känns som om jag är helt ensam ute på landet. Det är precis som om alla problem inte existerar längre. Allting är så lugnt och fridfullt.

När jag kommer in i klubbstugan byts känslorna ut. Här får jag så många andra intryck. Jag står i ett stort rum med ett långt bord till höger. Inne är det varmt, mycket folk och alla pratar och skämtar. Det känns verkligen att sammanhållningen är på topp här. När jag står där och känner mig väldigt förvirrad kommer det fram flera olika personer och hälsar. De tar emot mig på ett jättebra och vänligt sätt, vilket får mig att känna mig riktigt välkommen.

När klockan slår om till 08:00 går alla ut för att springa.

Jag blir självklart nyfiken på hur långt de springer och frågar därför Anders.

– Alla springer olika långt. Allting beror på ålder, vad man tränar för, hur snabbt man springer och vilka fysiska förutsättningar man har. Rundorna är mellan 6 km – 3 mil.

Anders ska inte springa idag eftersom han sprang New York Marathon för två veckor sedan och känner av knäna. Trots detta är han här, tidigt en lördag. Han berättar att han är i "städgruppen" idag. Städgruppen ansvarar för städningen av klubbstugan och för frukosten på lördagarna. Idag var det Anders tur.

– Oftast är det så att man springer även om man har ansvar för frukosten. Man sätter på en kanna kaffe och sticker därefter ut och springer. Man springer inte någon av de längre rundorna, men springa kan man alltid. När man sedan kommer tillbaka kokar man mer kaffe och tar fram resten, berättar Anders samtidigt som han förbereder frukosten inne i det lilla köket. Där berättar han också lite annat smått och gott om LMM samtidigt som kaffekokaren står och puttrar.

– När LMM startade använde vi eternitfabrikens bastu vid Lomma Hamn som klubblokal. Först 1984 kom vi ut hit. Vi började med att arrendera marken och bygga klubbstugan. Därefter köpte vi marken och nu äger vi både mark och hus.

I väntan på de andra går Andres ut och för att hissa flaggan. Jag följer med ut. Ute märker jag till min glädje att solen är på väg upp. Detta gör den här dagen till den perfekta vinterdagen.

En timme och fem fyllda kaffetermosar senare kommer de första medlemmarna tillbaka efter löparrundorna. Svettlukten sprider sig i stugan. Jag börjar prata med dem som precis har kommit för att se vad de tycker om klubben. Alla är överens om att klubben måste få in fler, yngre medlemmar. Detta då majoriteten av alla medlemmarna är pensionärer som antagligen har endast 10 år kvar att springa. Problemet är det att de unga inte lockas till LMM, framförallt p.g.a. tiderna.

– 18:15 en tisdag och 08:00 en lördag är kanske inte de ultimata tiderna för en person som har både familj och jobb att anpassa sitt liv efter. Dessutom lockas inte de yngre av att gå upp tidigt en lördag för att springa, säger Anders och ett skratt sprider rummet. När skrattet har lagt sig tillägger Håkan Kiendl, som är en av de yngsta medlemmarna:

– Och om vi får nya medlemmar så är de i 40-års ålder. Titta bara på mig.

– Sen är det ju så att de unga tycker att friidrottsklubbarna lockar mer än LMM, eftersom LMM inte är någon elitklubb, längre. Innan åkte vi iväg tillsammans till olika Marathonlopp, vi hade t.o.m. en tränare som såg till att vi fick den träningen som behövdes, tillägger Inge.

Vid halv tio är de flesta tillbaka och de samlas vid frukostbordet. Jag frågar Staffan Nelson och Inge vad LMM har gjort för deras hälsa. Staffan säger att det är tack vare LMM som han är så pass frisk och pigg som han är och Inge nickar instämmande. – LMM har förändrat våra liv och hjälpt oss att klara oss ifrån sjukdomar och andra skador, säger Staffan övertygande.

Under frukosten får jag reda på massor av saker om LMM och jag börjar inse att Lommas Manliga Motionärer är en klubb man tillhör för den sociala biten, träningen är bara en bonus. Ingen av medlemmarna ångrar att de gått med i LMM, snarare tvärt om. De är glada för att de fick reda på att den här klubben finns.

När jag sätter mig i bilen för att åka hem tänker jag igenom allt jag sett och hört och inser att träning är något som man inte ska underskatta. Om man tränar kommer man att leva ett längre och friskare liv, precis som många på LMM.