Nedan följer ett referat skrivet av Stig Kinnhagen, kort efter hemkomsten från Athen Marathon 1975:

 

 

 

Lomma Manliga Motionärer

förkortat LMM, grundades på helt privat initiativ av Inge Blomberg, Lomma, den 10 april 1967.

Sedan 1969 är Jörgen Rasmussen ledare för gänget. LMM har inget medlemsregister, inga årsavgifter, inga ekonomiska bidrag, inga protokoll – utan vi siktar på MOTION och TREVLIG KAMRATSKAP. Vi träffas året runt varje tisdag kl. 18.15 och varje lördag kl. 08.00 för att utföra våra övningar.

 

De första åren bedrevs motionerandet inom måttliga gränser... men allt eftersom vi trivdes bättre och bättre tillsammans blev motionerandet roligare och vi tog längre och längre tid i anspråk för vår träning. 1971 kom några med förslaget att vi skulle springa Yddingen runt, dvs. 12 km!! Detta tyckte de flesta var alldeles för långt men några av oss vågade sig på denna enorma sträcka!

Nu hade gnistan tänts! De som inte hade deltagit skulle träna för 1972-års "Yddingen runt". LMM övergick nu succesivt till att bli ett långdistanslöpande gäng. Under de följande åren följde Erimitagelöbet (14 km), Yddingen runt (12 km), Harlösa Hedlopp (10 km), Bokskogenrundan, m.fl., m.fl.

Efter Yddingen runt den 27 oktober 1974 samlades några LMM-are på kvällen för att äta och dricka litet tillsammans (en del drack mer än de åt). Plötsligt var det någon som berättade om att några svenskar sprungit "Marathon-loppet" nere i Grekland. En idé hade kläckts! Jörgen kontaktades om idén och han var på hugget meddetsamma. – Hur många skulle vi bli? Hur skulle vi komma dit? Vad skulle det kosta? Skulle det verkligen kunna bli något då det kom till kritan??? Snabba sammanträden, snabba beslut. Prel. Anmälan gjordes. Inte mindre än 19 (av ca 25 möjliga) visade intresse och dessutom ville flera ha anhöriga med sig. Vi blev totalt ca 50 personer! Kunde detta verkligen stämma??? Jörgen tog kontakt med Tjäreborg, som ordnar resor till Athen, och bokade in 50 platser för en semestervecka 16-22 oktober (loppet skulle gå den 18 oktober). Hur många skulle backa ur??

Men nu måste vi lägga upp en plan för träning! Det gällde 42 km i värme, främmande kli- och mat samt en sträcka som vi inte alls kände till.

Det bestämdes att vi skulle öka våra springsträckor med omedelbar verkan (vi är nu i januari 1975), så att vi i första steget skulle klara "Salubrinloppet" som skulle gå den 11 maj och mäter 30 km.

Detta lopp gick över alla förväntningar och vi blev stärkta i vår tro att kunna klara "Greklandsloppet". Men nu gällde det att träna längre sträckor. Vi satte som första mål att vi skulle klara Marathon-Athen. Tiden var av mindre betydelse.

 

Oj – vilken träningspass som följde! Vi lade upp olika slingor och döpte dem till olika namn; "Värpingerundan" (22 km), "Potatisrundan" (1 varv = 12 km), "Korvfabriksrundan" (ca 18 km), "Borgebyrundan", "Skryllerundan" (Lomma- Skryllegården), rundan "7 kyrkor" vilken innebar att vi passerade 7 kyrkor i sydvästra Skåne...

Det är nog få människor som känner till vägarna så väl som LMM-are i denna del av Skåne...

 

Det finns oförglömliga episoder från dessa träningspass, som exempelvis den tisdagskväll då det var väldigt varmt och solen stod högt på himlen när vi gav oss iväg och kom i mål först halv tio på kvällen. Harry hade mörka solglasögon på sig och bilister som mötte en skäggprydd herre springande i bara gymnastikbyxor och mörka solglasögon halv tio på kvällen längs västkustvägen, trodde sig se i syne! Eller, när vi sprang sträckan Bjärred- Lund en lördagförmiddag i gassande sol och 30 graders värme med Jan i spetsen med en vattenkanist. Kommentarer hördes sedan från folk som sett detta skådespel och undrade, vad det var för några tokstollar som sprang omkring på det sättet! Gilberts ständiga jagande efter toalettpapper hör också till de roliga minnena!

Vi glömmer heller inte vilken hjälp vi hade av Jörgens fru Ulla, som troget följde träningen med bil och ordnade med vattenstationer var femte kilometer. Särskilt uppskattad var hon när vi någon gång var tvungna att krypa in i bilen och åka en bit p.g.a. överansträngning och dyl.

Tack Ulla!!

 

Men vi hade en del skador i gänget, som ett tag såg ut till att bli för många. Claes fick muskelsträckning och kunde inte springa på två veckor. Arne-Bil kunde under längre tid bara springa ca. 10 km, så fick han vansinniga smärtor i ena knäet. Stig fick vara borta i tre veckor pga. hälseneskada. Hade vi tränat för hårt? Jörgen var orolig...

 

Men efter hand blev vi åter igen fulltaliga vid träningarna och några veckor före det stora loppet var alla på alerten. Skulle vi allesammans komma till Athen och fullfölja? Ibland vaknade vi om nätterna och tyckte att vi hade ont i halsen eller ont någon annanstans... Det var nervpressen.

 

 

Nu var det bara en vecka kvar till den 18:e oktober och vi gick in för att anpassa kroppen. Alltså; inga kolhydrater fr.o.m. söndag morgon till onsdag kväll – oj, vad hungriga och sura vi var. På tisdagen sprang vi endast 10 km, men vad tröttsamt det var eftersom vi genom bantningen förlorade krafter och gick ned kraftigt i vikt. Men humorn fanns kvar och det yttrades av någon, att vi såg ut som ett gäng Belsenfåglar på flykt!

 

På onsdag kväll smakade det gott med bruna bönor, bröd i massor, risgrynsgröt och annat med kolhydrater. Nu gällde det att proppa i sig så mycket kolhydrater som möjligt till den stora dagen. Onsdag kväll blev det packning av springskor, tröjor, risgrynsgröt, långmjölk, H-mjölk, lättmjölk, lättfil och annan mjölk – allt avsett för familjefadern. Dessa livsviktiga ting skulle inte polletteras utan medhavas som handbagage! (på hemresan bestod handbagaget av helt andra värdefulla drycker ting). I bagaget ingick även spritkök, kastruller, gryn, mm. Vi vågade inte äta Grekisk mat före loppet utan fick se till att själv laga denna.

 

 

Torsdagen den 16:e oktober 1975 kl. 07.30 samlades hela sällskapet vid Flygbåtarna i Malmö – uppställning för SDS-fotograf och sedan iväg till Köpenhamn för vidare befordran till Aten. På planet ner fanns praktiskt taget bara marathonlöpare från hela landet – en del vegetarianer – det hördes lustigt, när flygvärdinnan i högtalaren talade om att man serverade vegetarisk föda till sådana som önskade –min granne – en vegetarian – fick två morötter och ett salladshuvud!!!

 

Efter några timmar landade vi i Aten. Det var spännande att "känna efter" hur klimatet var - alla tycktes nöjda. Alla Lommabor fick bo på Hotel Nestor. Det tycktes som om alla var nöjda och belåtna – även om det var ett djävla liv från gatan och de som hade "gaturum" var litet irriterade till en början. Första kvällen ägnades åt lite rundvandring i staden. Överallt mötte man "kolleger" från olika länder, bärande Marathontröjor.

 

Fredagen kom och en viss nervös stämning kunde märkas... Besök på Akropolis och snack runt loppet. På eftermiddagen steg nervositeten märkbart och plötsligt fick man se Gert, Gilbert och Göran i träningsoveraller springande mitt inne i Athen... En del av våra damer besökte restauranger på kvällen under det att alla "marathonmännen" åt gröt och drack Gartoré på sina rum. Den natten blev det väldigt dåligt med sömn, ty det var ett innerligt rännande på toaletterna i hotellet och detsamma var lyhört!

 

 

Lördagen den 18 oktober 1975 kl. 07.00 uppstigning, gröt och mjölk i massor. Insmörjning, plåstring av bröstvårtor, pudring av fötter, noggrann påsättning av nummerlappar, kontroll av allt och massor av besök på toaletten.

 

Det spreds plötsligt ett rykte, att Jans fru Inga-Britt skulle ställa upp i loppet. Hon hade övertalats, sades det. Snabbanmälan gjordes och plötsligt fanns sålunda även en dam med i Lomma Manliga Motionärer.

 

Hela gänget åkte ut till Marathon med buss längs den sträcka vi skulle springa tillbaka. Det blev allt tystare i bussen, inte hade vi trott att det skulle vara så långsträckta backar. Våra anhöriga hade åkt i annan buss till startplatsen. Där var det massor av människor och samling skedde för löpare kring Marathonmonumentet, varifrån starten skulle gå. Där fanns mycket folk, fotografer, press, TV och en stor blåsorkester. Talarstol fanns framför monumentet och kl. 11.15 hälsade Athens borgmästare nation efter nation välkomna. Det var verkligen högtidligt då alla applåderade efter det att varje nation nämndes, inalles fjorton. Vi fick reda på, att det var 1002 startande. Vidare att det var plus 28 grader varmt – puh! Borgmästaren talade sedan om hur Marathonloppet kommit till... persernas nederlag... och sådant där... Sedan var det den tyske konsulns tur – det var ju en tysk förening som ordnade detta "Volksmarathon". Under tiden delades olivkvistar ut till löparna.

 

Prick halv tolv gick startskottet. Äntligen... Hela LMM-gänget var med på startlinjen – alltså inga sjuka. I fem kilometer hade vi med oss olivkvistarna, som sedan kastades vid en krigsgrav. Sträckan var svårare än vad vi kunnat föreställa oss. Värmen pressade, det var väldigt backigt, hela tiden asfalt och praktiskt taget ingen skugga! Så vi förstod snart varför man anser den äkta Marathonsträckan vara en av världens hårdaste Marathonsträckor.

 

Nåja, vi kutade i alla fall i väg mot Athen. Vägen dit var spärrad för all annan trafik. Stora folkmassor kantade vägen och hejade ivrigt på samtliga deltagare. Dessa hejarop sporrade verkligen!

 

De första 32 kilometerna – alltså fram till Athen – var spärrad för all annan trafik. När vi så kom fram till Athen fick vi springa på en avspärrad vägfil på huvudgatan. Överallt åskådare som applåderade – vilken stämning!

 

De sista kilometerna kändes benen som cementklumpar och några av oss var tvungna att delvis gå. Till slut sprang vi lyckliga in på den klassiska och imponerande Olympiastadion, dit ca 800 av alla startande lyckades komma. Samtliga LMM-are lyckades ta sig i mål, dessutom lyckades vi samtliga att komma in på medaljplats, dvs. inom 6 timmar. Vi hade nog alla i vår fantasi trott att vi skulle göra sträckan på snabbare tid än vi gjorde, men trots detta var vi samtliga mycket nöjda med våra tider, med tanke på hur krävande sträckan var. Det gällde ju i första hand för oss att försöka fullfölja loppet. När vi – helt slut – äntligen kom i mål, sa de flesta av oss "aldrig mer", men redan några timmar senare gick vi och diskuterade om nya Marathonlopp, bl.a. nämndes Boston, München och Moskva.

 

I mål blev vi mottagna med olivkrans på huvudet, medalj och av våra damer fick vi vackra rosor. "-De sista hundra metrarna gick som en dans" (Inge steppade i mål med hjälp av heja-klacken som LMM-fans stod för).

När siste LMM-aren kom i mål steg verkligen stämningen till sin höjdpunkt. Vi hade alla klarat oss i mål! Vilken glädje!!!

 

Sedan blev det prisutdelning . Hör och häpna: Lomma Manliga Motionärer erövrade en guldmedalj genom Inga-Britt som blev 1:a i sin klass!

Vi var alla stolta över prestationen – Grattis Inga-Britt!!!

 

Dagen avslutades med gemensam festmåltid på hotellet där vi bodde.

 

 

Följande LMM-are deltog och fullföljde Marathonloppet i Athen den 18 oktober 1975:

 

Christer Clemensson	Knut Ekdahl	Gilbert Eriksson
Rolf Höög	Gert Johansson	Per Åke Johansson
Stig Kinnhagen	Göran Lundin	Claes Malmberg
Arne "cykel" Nilsson	Per-Erik Olausson	Rolf Håkansson
Göran Jönsson	Arne "bil" Nilsson	Erik Palmgren
Jan Peetre	Inga-Britt Peetre (guldmedaljör)	Inge Svanberg
Harry Rusch	Jörghen Rasmussen (ledare)

 

________________

 

Stig Kinnhagen